Avstickare 2 - Helsingforsresan

Förra helgen gjorde jag tillsammans med min fru och en kompis en liten roadtrip till Helsingfors. Det här var första besöket i Finlands huvudstad för mig, så jag tyckte det var extra spännande att se allt nytt.

Väl i Helsingfors hann jag med att se väldigt mycket. Jag besökte till exempel Tempelplatsens kyrka, en kyrka som är insprängd i ett berg, och därför har väggar bestående av massivt berg. Det var mäktig akustik i kyrkan, där de höll gudstjänst på engelska under besöket. Jag var också till Stockmanns varuhus, Helsingfors största köpcenter, bestående av ett flertal våningar med prylar och kläder. Och jag var uppe i en hög byggnad kallad Torni, där man kunde se en fantastisk utsikt över hela Helsingfors. Där finns också Helsingfors bästa utsikt från en toalett, som jag givetvis besökte.

För att ta oss fram i Helsingfors åkte vi spårvagn, något som det kryllar av där. Det var väldigt enkelt att ta sig fram och hitta i staden. I Helsingfors bor det 560 000 invånare och av dessa är 6 % svenskspråkiga. Jag provade ett flertal gånger att tala svenska med expediterna i staden, vilket fungerade väl i kanske 4 fall av 5. Många av de finskspråkiga behärskar svenska bra i Helsingfors kunda jag konstatera, och det är roligt att de försöker använda den lilla svenska de kan.

Under en av våra spårvagnsfärder in till centrum råkade en medpassagerare höra att vi talade svenska. Kvinnan kom därför fram till oss och frågade om hon fick ställa några frågor till oss om den kommande Eurovisionfinalen, hon var nämligen ute på uppdrag från radio Vega. Vi ställde upp på intervjun och försökte svara så gott vi kunde på hennes frågor, men tyvärr kom vi inte med i nyhetssändningen senare på kvällen när vi lyssnade på radion.

När vi gick förbi Intersport i centrum började tre personer vinka och ropa efter oss, de ville att vi skulle gå in på just Intersport. Personerna föreställde kändisfotografer, och vi fick gå på röda mattan in till affären, blev fotograferade, och min fru fick ge sin autograf till en av dem. Nedanför rulltrappan blev vi sedan bjudna på chokladpraliner. Jag kände mig verkligen som en kändis. Bra knep att lura in kunder! :) De lyckades dock inte få mig att köpa någonting, jag åt bara upp deras choklad och fortsatte sedan stadsvandring.

Det här var en liten del av allt jag hann med och fick vara med om. Jag är väldigt nöjda med min lilla avstickare till Finlands huvudstad. Vi hade väldigt duktiga guider där nere som visade oss alla sevärdheter. Det blir säkerligen fler resor till denna trevliga stad!

Edvinstigen

En av mina avstickare under denna kurs var utflykten till Edvinstigen i Vapenbrödrabyn här i Vasa. Det är ett litet elljusspår som man på vintern kan åka skidor runt, och på sommaren bara promenera om man vill. Men, det är inte som vilket elljusspår som helst. Det kryllar av en massa mystiska varelser där.

Det är en stig full med mystiska figurer som Edvin Hevonkoski tillverkat sedan han blivit pensionär. Han är nu 84 år gammal och tillverkar än idag statyer och konstverk av olika slag. Han började med att snida träfigurer, men numera gör han dem av metall istället så att de ska hålla bättre. På platsen finns också ett museum där man kan få se skyttegravar, kanoner och en korsu från kriget. Det är Vapenbrödrabyns veteraner som tagit till vara på saker både från krigs- och hemmafronten. På min väg runt stigen såg jag bland annat rödluvan och vargen, president Tarja Halonen och hennes man Penti Arajärvi, björnar, jättar, och monster av olika slag. Det kändes som att man var i en riktig sagoskog när man gick omkring där och beskådade alla märkliga figurer. Det är ett väl rekommenderat besök för alla som vill se något annorlunda kulturellt fenomen i Vasa.

Vasa stadsbibliotek

Idag var jag på rundtur i Vasa Stadsbibliotek. Jag har varit där förr, men jag fick nu en bättre helhetsbild av hur biblioteket är ordnat.

Vi fick inte bara se var olika typer av böcker finns, utan även vad de har för olika slags konst där. Det finns skulpturer och tavlor av olika slag. Både nutidskonst och modern konst.

Jag gillar det här biblioteket. Det är vackert inuti, lugnt och skönt, och har bra ordning. Jag tror att det är ett bra ställe att ta med elever från skolor också, för de har väldigt mycket barnlitteratur i hyllorna. De har också en gedigen musikavdelning med både skivor, filmer och notböcker. Har inte hunnit se om de har någon modern musik dock, men förhoppningsvis finns det något av den varan. Våra guider var finskspråkiga, men talade mycket bra svenska.

Viva Vivi-Ann!

Vårens andra författarbesök under vår upptäcktsresa bestod utav författarinnan Vivi-Ann Sjögren från Esbo. Hon är en mycket berest tant och väldigt kulturellt medveten. Hon har bland annat vistats i Spanien, Mexiko och Saharaöknen. Det var just vistelsen i Saharaöknen hos ett nomadfolk där som Vivi-Ann berättade mest om. Det var väldigt intressant att höra om hur hon fått lära sig i princip allt från grunden för att klara sig i den miljön. Det är helt otroligt att man kan överleva i öknen, men tydligen bodde en hel del personer i byn, och hade gjort det länge också. Bara det att man torkar sina kläder på sanden är ju helt annorlunda mot för hur man gör på våra breddgrader. Att hänga tvätt i öknen är ingen höjdare.

Jag fick tillsammans med min gode kamrat Kasper även äta lunch tillsammans med Vivi-Ann efter hennes anförande. Det var trevligt och vi fick höra ännu mer om hennes liv som hon inte hann berätta om under föreläsningen. En sak som var väldigt intressant var när hon berättade om färden till Sahara. De startade i Esbo, men tog vägen via Nordkap eftersom Paco ville dit så gärna. Men, när de hade en färja kvar till Nordkap, så vände Paco om, och sa ingenting om varför. Vivi-Ann frågade heller aldrig och vet än idag inte varför han vände om när de hade så lite kvar. Men hennes tankar nu efteråt var att det egentligen inte var målet som var det viktiga, utan resan mot målet. Och att de hade ju Nordkap kvar nu istället. Det är nog så med allt man längtar efter, en stor del av det roliga är ju just längtandet, och när man kommit fram till längtansmålet så finns risken att man blir besviken. Man har haft för stora förväntningar.

Jag är nu sugen på att läsa hennes böcker, och kommer säkert att ta en tur till biblioteket i sommar och se om de har någon av dem inne. Särskilt hennes resor till Spanien och Mexiko lockar att läsa om, eftersom jag själv bott i Spanien och talar spanska.

Kuntsi - konstmuseum

Jag gick tillsammans med min gode vän Kasper på Kuntsi konstmuseum tidigare i vår. Detta var strax innan jag fick influensan och låg i säng fyra dagar, så jag var ganska trött och svag när jag gick där. Men, jag tyckte ändå att det var väldigt intressant att se på konsten som fanns där.

Mycket av konsten på muséet är svår att förstå, men väcker å andra sidan många tankar. Man funderar på vad konstnärern vill säga med sina konstverk, om de vill säga något alls eller om de bara ville skapa något vackert. Under vår rundvandring bland föremålen och tavlorna försökte vi gissa vad konstverken hette, och helt häpnadsväckande så gissade vi ibland rätt, och ibland var vi nära på att gissa rätt. Intressant! Personligen tyckte jag mest om tavlorna. Det känns som att det lagts ned mer tid på dem, och de är lättare att ta till sig än något som någon hittat i någon gammal ladugård. En häftig tavla skulle man ju kunna tänka sig att själv hänga upp på väggen.

Elina - som om jag inte fanns

Denna film lånade jag från biblioteket och såg hemma, då jag inte hade möjlighet eller tid att se den på den utsatta tiden på biografen. Men, den var nog lika bra för det. Jag har tidigare sett Den bästa av mödrar av Klaus Härö, och tyckte den var väldigt bra, så jag var taggad att se denna film nu.

Filmen handlar om nioåriga Elina som börjar skolan igen efter en längre tids sjukdom. Hennes far har tidigare dött, och Elina saknar honom väldigt mycket. Väl i skolan hamnar hon genast i kollisionskurs med sin stränga lärarinna. Man får nämligen inte tala finska alls i skolan, och det gör Elina för att hjälpa sin vän som nästan inte alls kan tala svenska. Elina gör uppror, och ingen hjälper Elina som ignoreras helt av sin lärarinna och inte ens får äta lunch på skolan.

Filmen är kort, vacker och rörande. Elina har väldigt stark personlighet och karaktär, och är modig som vågar gå mot strömmen och kämpa för sin sak, rättvisa. Hennes envishet lönar sig dock till slut. Jag tror att filmen är väldigt bra för barn att se, för att de kan se att det går att ändra på orättvisor i världen, bara man kämpar för dem. Den visar också på hur illa minoriteter kan behandlas i Sverige, och säkerligen finns det liknande fall i Finland.

Trollkarlen från OZ

Jag var på genrepet till Trollkarlen från OZ under denna kurs. Det var första gången jag var på Wasateater och såg en teaterföreställning. Jag har tidigare, på konstens natt, varit på en guidad tur bakom kulisserna på teatern och sett hur de skapar scener, kostymer, peruker, m.m. Så det var nu jätteintressant att se ett livs levande verk på scenen med de förkunskaperna.

Själva berättelsen har jag ju läst förr, och sett på film, så där fanns inte så stora överraskningar. Men de framställde den väldigt bra. Skådespelarna var duktiga och inlevelsefulla, och musiken och sången var väldigt stämningsfull. Jag gillade hur de framställde den store trollkarlen via en inverterad kamera. Det såg häftigt och skrämmande ut på samma gång. Väldigt smart! Kul också att de hade en livs levande hund med i föreställningen. Det var ett väl värt besök, och det kommer förmodligen att bli fler teaterbesök i framtiden för mig här i Vasa.